Järnvägen genom Askeryd

Publicerad i maj 2014

EÖJ. Eksjö-Österbymo-Järnvägsaktiebolag

Järnväg genom södra Askeryd vid Hästemålen

Historien om EÖJ

År 1869 fick Eksjö normalspårig järnvägsanknytning när NOJ Nässjö-Oskarshamn-järnvägar invigdes. En viktig länk för Eksjös ekonomiska utveckling.

Stationen i Eksjö.

Samtidigt väcktes tanken på en järnvägslinje genom norra Småland och södra Östergötland, mellan Eksjö och Kisa. Denna järnväg skulle täcka in betydelsefulla avverkningsområden inom skogsbruket vilket ansågs lukrativt. Planerna lades dock på is under lång tid då det visade sig att det inte fanns tillräckligt många finansiärer för projektet.

Invigning av EÖJ d. 17/12 1915 i Eksjö. Foto: Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1926.

I slutet på 1800-talet närdes åter tanken på en järnväg denna gång mellan enbart Eksjö och Österbymo främst avsedd för virkestransporter från Ydre härad och Västra Ryds församling. En smalspårig föreslogs i stället för en normalspårig då detta skulle minska kostnaderna avsevärt. År 1914 börjar banan byggas och redan 1915 stod den 35 km långa banan klar med Eksjö stad, NOJ, Västra Ryds kommun och Sunds kommun som största aktieägare.

Landskapet genom vilket banan gick var långt ifrån idealiskt för järnväg då den gick genom det branta gränsområdet mellan Småländska höglandet och östgötaslätten. Banans högsta punkt var mellan gårdsstationerna Kålshester och Skurugata. De två viktigaste stationerna utmed banan kom att bli Rydsnäs station i den gamla kyrkbyn Västra Ryd och slutstationen Österbymo. Förhoppningarna som fanns att fler samhällen skulle bildas infriades aldrig.

Banan ansågs vid sitt uppförande vara en av de vackraste i Sverige då den gav resenären en vidsträckt utsikt över de många branterna och sjöarna varvade med fornskog. Det område där banan löpte finns till stor del skildrat i Astrid Lindgren-filmen Ronja Rövardotter vars inspelningsplats var Skurugata och dess omgivningar.

Stationen i Rydsnäs.

Stationshusen utmed banan fick alla liknande arkitektoniska utformning enligt dåtidens nationalromantiska villaideal och är i många avseenden lika de många villor som byggdes i storstädernas förnäma villastäder.

Stationen i Österbymo.

Stationerna hade alla branta brutna sadeltak med en stor takkupa på framsidan. På framsidan, mot spårområdet, fanns även ett överhäng vilket fortsatte från taket i en svagare sluttning, till för att skydda väntande passagerare från väder och vind.

Stationen i Skurugata. Foto Thord Olsson.

Stora fönster med spröjsar hörde också till husets detaljer. Husen byggdes för att kunna tillhandahålla all den service som krävdes av dåtidens stationer och byggdes även för att kunna tillfredsställa expanderande samhällen. Detta gjorde att många av stationshusen blev överdimensionerade i förhållande till stationernas storlek och behov. Stationerna i Skurugata och Kålshester är tydliga exempel. Den enda station som verkligen behövde stationshusets storlek var Österbymo station där huset utnyttjades fullt ut till både polletterat resgods, telegrafi, post samt biljettförsäljning och väntsal.

Stationen i Lägern.

Ekonomiska problem redan på 1930-talet

Banan började redan på 1930-talet att få ekonomiska problem då trafiken aldrig blev så omfattande som man hoppats. I ett försök att minska kostnaderna gjorde man flera stationer obemannade och med automatiserad drift.

Samtliga tåg som trafikerade banan var så kallade blandade tåg med både godsvagnar och personvagnar vilket medförde lägre kostnader men även lägre standard för resande. Det var främst godsvagnar med virke som transporterades.

Banan började planeras 1869 i en tid av stor järnvägsentusiasm och framtidstro. När EÖJ byggdes 1915 hade banan missat nära 50 år av utveckling och den fick aldrig den betydelse som avsetts. Befolkningsunderlaget var för lågt och och någon större etablering av företag inträffade aldrig.

År 1945 uppgick banan i Statens järnvägar. Driften fortsatte att vara olönsam trots att staten satte de svagare men effektivare och billigare dieselloken på banan.

När 1950-talets bilism gjorde sig allt mer kännbar, framför allt på landsbygden, fanns ingen annan utväg än avveckling av den knappt 50-åriga järnvägen. År 1954 lades persontrafiken ner. Godstrafiken upphörde 1968. Spåren revs upp 1969 - 1970.

Järnvägsövergången vid Hästemålen

Den sydligaste delen av Askeryd sträcker sig som en kil sydväst om västra Lägern. Här finns gården Hesterslid, noterad som utjord första gången 1628 och längre söderut Hästemålen, noterad som utjord 1564 och från 1567 som krononybygge.

Här fanns en gång ett flertal gårdar i två byformationer som sedan drygt hundra år är ödetorp. Dessa byggdes upp under första hälften av 1800-talet, under en tid när befolkningsökningen var stor i Sverige. Gårdarna hette:

Svenshem
Höglycke
Kvarnstugan
Åstugan
Rota
Franshem
Klöva/Andersbo
Larstorp/Lassarp
och Granelund
Nybro

Genom området passerade intill Hästemålen tågen mellan 1915-1968 med en järnvägsövergång på vägen mot Olstorp i Östergötland.