Tingshall

Ödetorp Nr 45 Hagrida

Publicerad i maj 2014

Karta


Tingshall 1853 - 1902

"Pelle på Hallen" eller "Fläskapella""
Historien om Tingshall handlar om Johan Petter Svensson - Pelle på Hallen - som han kallades, född i Frinnaryd. Berättelsen om hans levnadsöde liknar många andras i vårt land efter svältkatastrofen i slutet på 1860-talet. Tillvaron handlade om att överleva - en verklighet som inte ligger så lång bort i tiden.

Petter kom från Frinnaryd och i Askeryd lät han bygga sig en stuga och när den väl stod klar hemförde han sin brud. Här föddes tre gossar Karl, Johan och Anders. Fattigt och svårt hade de det och för Pelle rann det till. Han var inte alltid snäll mot sin hustru - efter vad han själv antytt så slog han henne aldrig.

Efter några års äktenskap dog hustra Maja och för Petter blev det att klara allt arbete själv, för sig och sina tre små pojkar, tills de kunde hjälpa till och senare tills det var dags för dem att försörja sig själva - att som ung tonåring tjäna hos andra som drängar.

Stugan hade endast jordgolv och någon säng fanns inte utan bädden bestod av en hög halm i ett hörn. Stugan hade en öppen spis med murad bakugn. Baktråg och bakbord fanns ej utan degen, som oftast bestod av korn och havremjöl, tillrördes i en trälåda samt knådades på ett kistlock. Födan i övrigt utgjordes mestadels av fisk och vad jordbruket hade att erbjuda. Petter hade oftast en ko och en gris och så en stut som användes som dragare vid hemmasysslor eller när det skulle "kvarnas" eller när kräftstjärtar och vilt skulle avyttras på marknaden i Eksjö.

Foder till sina djur fick han dels genom att arrendera jord, dels genom att uppodla såväl hårdvall som mossjord åt grannbönderna - deras jord - som han sedan fick så och skörda under vissa år som "belöning" för utfört arbete. Därjämte tillvaratog han starren i kärren mycket nogsamt, hackade löv och skar ljung.

Såväl Petter som sonen Johan var goda jägare. Det berättas att under en jakttur kom de till Knutstorps ägor. Här sammanträffade de med godsägaren och en annan herre. Godsägaren gav Petter en rejäl utskällning både för att han jagade på Knutstorps ägor och för de felsteg, kända på bygden, som Petter hade begått. Petter ilsknade till och som svar röt han: Tar du den där Johan, så knäpper jag den andre. Huruvida planen skulle förverkligas eller inte så hann Petter aldrig fundera över detta förrän de båda utpekade lade bennen på ryggen och försvann.

God fiskare var han också och med sig hade han oftast hunden och kon både vinter som sommar. Då sjön var öppen fick kon hålla sig på stranden och beta, men när sjön var isbelagd sågs hon i sällskap med sin husbonde, gående som en ko på hal is. Trots träget arbete med att hitta mat för dagen blev det ofta inte tillräckligt och svälten stod för dörren. Varför han ibland misstänktes för att hämtat mat och foder ur andras förråd.

D. 12:e november 1867 försvann således hela årets skörd av potatis ur källaren i Späckevad. Berättarens mormorsmor stod då för gårdens skötsel, men det var morfar som ägde gården. Petter blev genast misstänkt för stölden. Och det var Maj Lisa som sökte upp Petter. Och trots att han hotade att sätta sin yxa i hennes skalle om hon vågade lyfta på hans potatisgryta. Så gjorde hon likväl detta och tyckte sig igenkänna potatissorten. Likaså undersökte hon uthuset och fann där en del potatis och råg, den senare tagen Rickelstorp.

Man instämde Petter till tinget för potatisstölden. Efter långt nekande erkända han såväl denna som en hel del fläsk och sädesstölder. Petter blev tilldömd 1 år och sex månaders straffarbete.

När han så avtjänat sitt straff bodde han i sin stuga, arbetade frös och svalt. Men han hördes aldrig mer röra någon annans egendom.

Så fick han värk i sitt ben och när han inte längre klarade sig, kom han en kväll krypande till Jonas i Karlberg och bad att få lägga sig framför deras öppna spis och värma sig, vilket han också fick. Under natten sprack benet under oerhörda smärtor. Så fort det lät sig göras forslades han sedan till lasarettet i Eksjö. Det visade sig att Petter hade fått kallbrand i benet, som avtogs vid knät.

Under sin återstående levnad gick han med träben och alltsom åren gick blev han klenare men också mjukare till sinnes och ångrade sina felsteg. Ofta besökte han Späckavad där han fick äta sig mätt hos potatisägarens dotter, vilken föddes den natten då stölden begicks.

När han så blev oförmögen att klara sig själv så flyttade han till fattigstugan. Där vistades han bara några månader och dog 1897, omkring 70 år gammal.

Kyrkoherde Graneli som besökte honom under hans sista tid sade att han var förvissad om att Petter hade undgått rövarens nåd och att han dog lycklig och så lade han till: "När slutet är gott är allting gott".

Ur Komunalnämndens protokolld. 22:e dec. 1896
Petter från Tingshall, på grund av sin sjuldom, måst intagas på fattighuset sista november måndag. Som han ej kan förtära vanlig mat beslutades lämna honom nödtorftig hjälp i kontanta penningar, för att han skall kunna köpa sådan mat han bäst kan tåla.



Boende på Tingshall 1853-1897
Johan Petter Svensson f. Frinnaryd 1825. Gift 1858 med Maja. 1868 dömd för stöld. 1.5 års straffarbete. På Tingshall 1853-1897. Död 1897
Hustru Maja Lena Ericsdotter f. i Frinnaryd 1827. På Tingshall 1858-1867. Död 1867
Son Karl August f. i Askeryd 1860. På Tingshall 1860-1868. Flyttar
Son Johan Fredrik f. i Askeryd 1862. På Tingshall 1861-1895. Flyttar till Björkö. Lysning äktenskap 1895
Son Anders Gustaf f. i Askeryd 1866. På Tingshall 1866-1868. Flyttar
Dräng Karl August Petersson f. Askeryd 1860. På Tingshall 1879-1880/86/95. Flyttar. Åter 1886. Flyttar 1895

Hemmansägare Axel Wilhelm Johansson f. V. Ryd 1867. På Tingshall 1901-1902
Hustru Helga Kristian Johansdotter f. i Höreda 1867. På Tingshall 1901-1902
Son Axel Gunnar f. i Flisby 1893. På Tingshall 1901-1902
Son Johan Elmer f. i Flisby 1895. På Tingshall 1901-1902
Dotter Edit Maria f. i Flisby 1899. På Tingshall 1901-1902