Berättelsen om Ask i Asks ryd

Mannen med Krona och pipskägg på kyrkdörren

Asks ryd - Askeryd

I Askeryd vilar historiska hemligheter, som legat orörda i 1000 år som ibland avslöjar sig på våren innan grönskan tar över. En bygd som idag är lika stor som den var på medeltiden. Att det handlar om en livskraftig bygd visar sig i kulturhistoriska monument, som exempelvis kyrkan med sin järnsmidda trädörr. Konsten att få fram träkol ur kolmilor, hantera myrmalm i små blästerugnar, att smida in tidens anda i trädörren. Kvalificerade verksamheter som utvecklats med tiden och som pågått i 1000 år.

Själva namnet Askeryd berättar om en omvälvande historia som leder till att en socken bildas. Kristendomen hade gjort sitt intåg och Askeryd fick sitt namn under en tid när ett etablerat skriftspråk saknades. Latinet spreds av präster munkar och nunnor och så på 1200-talet finns den första prästen i Askeryd dokumenterad.
Socknens namn talar om att ordet ask har två betydelser. Ett träd - Askryd eller ett namn - Askeryd.
Ask äger sitt ryd. Tillägget av e mellan Ask och ryd är en - ägandeform - en förändring av Asks till Aske, som i ortsnamnen Källeryd - Kättesryd - Månseryd och Germunderyd.
Kan det vara så att vi möter en företagsam hövding som röjer skog för sin rödja sitt ryd, sitt Askeryd. Vi kan konstatera att den som smidde kyrkdörren hade en stor passion för smide och sin tro. Detta visar sig i hans livsverk - kyrkdörren.
Ett smide väl etablerat redan vid kristnandet. En omfattande järnhantering där järn utvinns ur myrmalm och sjömalm, så kallat blästerbruk. En avancerad teknik som kräver en stor hantverksskicklighet. Medeltida slaggrester hittas fortfarande i södra Askeryd. För järnframställning krävs stora mänder träkol, som utvinns i kolmilor. Ett arbete som kräver ständig uppsikt och skötsel. Kolmilekojer finns bevarade i Askeryd.

Vi befinner oss i ett av de tretton småländerna Skogsboernas land - Vedbo, på medeltidssvenska Withbo. Det skulle dröja ännu 200 år innan småländerna blev härader i takt med att en gemensam framväxande riksledning under kung Magnus Erikssons landslag växer fram.

Mötet med kyrkdörren.

En majestätisk svart kyrkdörr påkallar uppmärksamhet i Askeryds kyrka. En dörr som i sin mäktighet manar till respekt och väcker förundran. Den är i sin lågmälda kaxighet utmanande och provocerar våra sinnen.
Här har uppenbarligen snickeri och smide haft hög status sedan åtminstone 1000 år tillbaka. Mästaren bakom verket är en betydelsefull man med stort inflytande och kunnighet om tidens kultur, som vet hur en kyrkdörr ska se ut. Historien är så uppenbar och vi har så få fakta.
Om kyrkdörren finns inget skrivet bevarat. Den var ursprungligen ytterdörr och satt på kyrkans södra sida fram till mitten på 1600-talet. Kyrkan ansågs då för liten och två korsarmar med skrädat timmer lades till så att kyrkan uppifrån ser ut som ett kors. Ett vapenhus byggdes upp på västra sidan och kyrkdörren flyttades till sin nuvarande plats.
Vi vet alltså inte vilka som byggde ett tempel åt sig själva. Ett tidsglapp på bara 100-200 år, innan vi börjar få skriftliga dokument på pergament.

Vi är nu vid Lillahemmet på väg mot kyrkbacken och passerar ån på en ranglig bro, omtalad för sin ranglighet i sockenstämmoprotokollen i slutet av 1600-talet. Precis som det var med det omskrivna kyrktornets bräcklighet.

Första vårsolen värmer gott på kyrkbacken och stör vinterns järnhårda grepp om stackars husabybor. I vissheten om varmare tider så råder här en uppsluppen stämning.
Här finns unga som gamla, en munter samling. Medhavda matkorgar förgyller tillvaron och tilldrar sig ett stort intresse. Andra sliter hårt målmedvetet, bärande på väl avpassade stenar till blivande absiden. Så är det, vissa arbetar medan andra roar sig.

Avancerat smide till en kyrkdörr förutsätter järnframställning. En tusenårig tradition.

Förutom inspirationen till att smida en kyrkdörr krävs en rad praktiska färdigheter och tillgångar på råvaror. Myrmalm och träkol. Blästbruk är den äldsta formen av järnframställning som kräver en avancerad teknik och stor hantverksskicklighet. En kultur som utvecklades från generation till generation under 1000 år, från 600-talet till 1600-talet och i Askeryd utvanns järn från myrmalm, eventuellt sjömalm.
Processen innebär att man i små låga ugnar smälter rödjord, sjö- eller myrmalm. Resultatet blir en smälta av järn och som restprodukt, avsevärda mängder slagg. För att få ett smidbart järn behöver man värma upp smältan och bearbeta den i flera omgångar innan man har fått fram ett smidbart järn. Blästbruket präglas av att tillverkningen sker i mindre skala runt om i södra Askeryd vid myrarna under flera hundra år. I anslutning finns också kolmilor Blästbruket utfördes runt gårdarna Högelid Lönhult och Vära.
Blästbruk bedrevs på gårdarnas utmarker utanför fogdarnas direkta kontroll. Gårdarnas inäga med mantal på gården med åker och betesmark kontollerades dock av kungens fogdar för att uppskatta gårdens skattekraft
Slaggrester hittas än idag på fyra platser i södra Askeryd, Högelid, Bäck vid Vära och på Löfmon vid ödetorpet Granstugan och lite längre norrut vid ödetorpet nr. 24 Intaget, Lilla Lönhult.

Kolningsgenombrottet i Sverige kom omkring år 1000, då en liten men succesivt växande järnindustri startade. Efterfrågan på kol ökade efterhand som bergsbruket växte fram
Vid en vanlig vedförbränning brinner kolet upp fullständigt och bildar aska. Vid kolning i mila brinner en liten del av veden upp för att skapa den värme som behövs för att hålla kolningsprocessen vid liv. Det är hela tiden en balansgång i lufttillförseln till milan för att hålla temperaturen på rätt nivå utan att kolveden brinner upp i onödan. Efter tändningen av en mila förkolas veden succesivt i en zon som sakta vandrar genom kolveden. Kolningszonen måste hålla en temperatur av ca 550 grader för att fungera. Genom hål i milans nedre kanter släpps luft in. Veden i botten på kolningszonen förbränns och ger värme till kolningen som sker högre upp i zonen. Där kolningen sker finns normalt inget syre utan kolningen sker endast med hjälp av de nedifrån kommande varma gaser. Närmast utanför kolningszonen sker en torkning av kolveden. Vattnet förångas och följer med röken ut. Om en mila sköts rätt ska kolningszonen vandra från centrum ut till kanterna, när den kommit dit är milan färdigkolad.

Kyrkdörren på plats

Dörren står lutat mot kyrkväggen på den bleka grästorra kyrkbacken och nitarna på dörren gnistrar i skenet. En snickare och smed är djupt inbegripna med ornamentens utformning på dörren. Deras kroppsspråk avslöjar problem och det dröjer inte länge förrän hövdingen dyker upp på kyrkbacken och arbetet stannar av.
Frågetecknen är snart som bortblåsta. Ask heter han som uppenbarligen har helt klart för sig hur ornamentik på en kyrkdörr ska se ut. Han lär ju vara en av dom som har sökt upp verkligheten i fjärran land - Bysans. Samtliga arbetsföra män kring Husasjön samlas nu för att vara med om spektaklet att få dörren på plats i entrén till kyrkan.
För det är så man gör numera när större frågor ska lösas. All arbetskraft är viktig i en växande bygd. Ett litet kollektiv som ser dagens ljus i en omvälvande tid. Att hjälpas åt, att finnas till hands är ledorden.

Absiden

Vad vi kan se är att absiden i norra ändan av kyrkan börjar ta form enligt konstens alla regler efter noggranna instruktioner från arbetsledaren. Absiden skulle vara välvd precis som det såg ut i Miklagård, Bysans. Det var ju någon i bygglaget som var väl insatt i hur en absid ska se ut.
Emellertid varade dock inte absidens liv för evigt. På 1600-talet när kyrkan ansågs för trång, förlängdes kyrkan och absiden fick ge vika. Kyrkan fick också timmerskrädade korsarmar och vapenhus. Ombyggnationen skedde samtidigt som Lillahemmet byggdes.

Kyrktornet

Tornet är ännu inte byggt. Med tiden byggdes ett, som inte nådde upp till dåvarande godkända byggstandard, troligtvis ett medeltida byggfusk. Tornets historia blev inte förevigad. Det fick tas bort på 1600-talet och ersättas med en klockstapel efter befogad oro hos kyrkobesökarna.
Enligt sockenstämmoprotokoll hördes ett knakande ljud när tornet krängde vid blåst. Panik under söndagsmässan i höststormen. Man befarade att det skulle rasa in med död och förgängelse som följd.

Sockenstämmoprotokoll d. 2:e december 1691 punkt 6:
Kyrkiobyggnaden är wäl anlagd, sampt Stapell och Klåckor wäl behållna. Män det gambla och runkande Kyrkiotornet måste med första nedertagas wid Askeryd, effter till äfwentyrs, af stormwäder dhet torde öfwer ända falla och större skada göra.

Barn av sin tid

Det är en av bondsönerna från Askeryd som utmärker sig. Det är den skäggige Ask och troligen är det han som låtit göra signaturen, självporträttet på kyrkdörren. Draken med krona på huvudet och pipskägget ? Skojar han med oss ? Är han en excentrisk väring som gör sig odödlig ? Han har placerat sitt huvud på en drake ? Hur det är med den saken berättar dess värre inte kyrkdörren och inga andra källor heller. Han kanske ville synas för all framtid

Ask och Sven       Redeby Uti Jönköpings Lähn       Kyrkohemmanet

Tongivande by i socknens historia är Redeby, beläget vid Husabysjöns sydvästra vik. Närheten till Husabyn och offerplatsen på andra sidan sjön tog sig till den heliga offerplatsen vid andra ändan av sjön, en noga utvald plats, där mötet med gudarna gav tröst och fullbordade livets längtan efter mening om man bara fick ihop tillräckligt med offergåvor.
Asks födelsehemman - kyrkohemmanet i Redeby har en central roll i Askeryds historia. Här växte Ask upp. Fyra Hundra år senare på Nils Dackes tid föds Sven i kyrkohemmanet. En ordningsam plikttrogen bonde som tjänade sin kyrka på bästa sätt. Han levde enligt tiondelängden före 1539. Efter Dackeupproret är enkan omnämnd i tiondelängden för kyrkohemmanet i Redeby. Sven blev dödad. Om Sven skriver Lars Erik Larsson i sin bok "Dackeland". Inte bara Sven blev dödad
När Gustav Vasas fogdar konfiskerade 70 % av kyrksilvret tog Sven och övriga landbor i Askeryds kyrkohemman och klosterhemman till vapen för att försvara det Gammalt och fornt var för det var så man uttryckte sig. Försvara den katolska tron och kyrkans rikedom - silver och guldprakten - som askerydsbor utifrån var och ens förmåga hade donerat till kyrkan sedan riddaren Asks dagar.
Sven dödades och hans änka fick böta med åtta kor till de kungliga slottsmagasinen i Stockholm. Ett räfst och rättarting utfört av kungens fogdar, som kom att förändra livet i Askeryd för generationer framöver. Samtidigt blir de tretton småländer nu en del av Sverige under ett gemensamt namn Småland

Förebilden för Ask är Hakon i Bredestad

Vid Bredestads gästgiveri hittades en runsten i mitten på 1900-talet som stått gömd och glömd i sekler. En runsten som berättar vem mästaren var. Han hette Hakon.

Före Ask - på Harald Hårdrådes tid - begav sig Hakon i Bredestad iväg i österled till Miklagård, Bysans. Hans historier blev berättelser, för samtiden hjältedåd, med tiden sagor. Han gjorde ett stort avtryck i historien, sådde frön för kommande släkten och ryktet gick uppför backarna mot Askeryd.

Vem bondsonen väringen Hakon var avslöjades 1952 vid Bona gamla gästgiveri i källaren. Delar av en runsten hittades och sattes samman. Namnet Hakon visar sig. Hans namn Hakon förknippas under vikingatiden till samhällets högsta skikt. Här har vi Bonas hövding. Den ihoplappade runstenen är nu rest och Hakons heder är slutligen återupprättat.

En härlig tid. Sjuder av liv vid Husabysjön på 1100-1300-talen.

Mycket förvånande, att den mörka medeltiden visar sig vara så ljus och varm. Husabysjön blomstrar och det är nu som gårdar med ändelsen -torp och -ryd växer upp som svampar ur jorden. Naturligtvis är det gudarna som generöst erbjuder sina undersåtar en klimatmässig fest. En värmeperiod som varar i tre hundra år 950 - 1250.

Medeltemperaturen var högre än nuvarande medeltemperatur och på somrarna kunde man ta sig ett välbehövligt dopp i Husabysjön. Beviset för Husabysjöns påtagliga närvaro i socknen är det faktum att bastun lever kvar på platsen för den medeltida tvagningskulturen. I raden bland medeltida artefakter har vi så bastun och kyrkan, strategiskt belägna mitt i byn. Både kroppslig och andlig renhet frodas här.

Den här tiden berättar om hur Husabyn blir en socken, om gårdar som växer till och deras historia som lämnar synliga spår efter sig än idag. För den som ser och har en historiekod inprogramerad visar sig en bygd i förvandling och en förundran över hur allting gick till?
Flertalet av Husabyns gårdar är samma gårdar nu som då. Gårdar som låter tala om sig historien igenom, anpassade efter behovet av torp, beroende på konjunkturen i bygden.

"Lilla Istiden" inleddes i början på 1300-talet, en klimatförsämring med kallare klimat särskilt på Höglandet som innebar missväxt och ödeläggelse av gårdar. Hela södra Askeryd ödeläggs av klimatförsämring och pestepidemierna 1350 - 1420 -1480. Här finns gårdsnamn omskrivna före pesten som försvann för alltid: Eliakulla (Älghiakulla), Ryd, Öjersmålen (Öjarsmale). Så kom det att bli i tre sekler fram till 1500-talet - den mörka medeltiden - när klimatförsämringen och digerdöden ödelägger stora delar av socknen.

För att närma sig historien beger vi oss till Korskullen, platsen för kontemplation. och nyorientering

Besjälad av tidens anda

Besjälad av tidens anda tog Ask värvning och for i österled ner till jordens mittpunkt, som på den tiden var Konstantinopel Miklagård i Turkiet - Bysans - kristendomens centrum. Den nya tidens anda fångade unga sökande som kom att forma framtida generationer.
Dessa bondpojkar gav sig av som vikingar i österled till Bysans och Armenien och återvände kristna hem som varjager - väringar. För det var så det gick. Vikingarnas framgångsrika segerrika resor ingav respekt och förtroende i det kristna Bysantiska kejsarriket och på plats i Miklagård väntade karriärsmöjligheterna.

Framgångssagan lagstadgades år 907 när kristnade varjager - väringar - var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel. Här kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de år 988 permanentades med en egen arméenhet, det s.k. väringagardet. Ett elitgarde med uppgift att skydda och vakta kejsarens egen högvördiga person.

Väl på plats i Miklagård - Bysans - följde Ask sitt hjärtas mening och gjorde snart slag i saken och svor trohetseden för kejsaren och blev därmed en Varjager-Väring. Lojaliteten mot kejsaren visade sig ge personliga framgångar och segrar. Han ingick snart i kejsarens väringagarde. Han hade fått det största förtroendet som någon kunde få i det bysantinska riket. En anmärkningsvärd prestation som fler skandinaver än han förtjänade.
Med grekiskan var det däremot si och så. Hans språkbegåvning hade begränsningar och vad han lärde sig var grekiska med kraftig småländsk brytning, men i det mångkulturella Bysans var hans brytning snarast kryddad, men han förstod att ta seden dit han kom. Väringarna levde annars i en avskild del av Bysans, men som den person nu Ask var valde han att söka upp folklivet, talade dessutom grekiska och blev av förklarliga skäl ett exotiskt inslag i gatubilden i Bysans.

Korskullen, medelpunkten vid tiden för kristnandet

En central punkt i socknens historia är Korskullen. Här fanns på den katolska tiden vid infarten till kyrkbyn vid Korskullen ett stort träkors. Här samlades man som brukligt vid begravningar i katolska länder för att hedra den döde som bars på bår i procession ner till kyrkan anförd med bärare av ett begravningsbanér. I kyrkan finns flera kända familjers begravningsbanér

Här firas valborg sedan 1400-talet och här har funnits gästgiveri med tvivelaktiga utskänkningstillstånd enligt sockenstämman i början på 1700-talet. För att få reda på vad som hände så får vi gå till Korskullen, som generationer före oss har gjort, och ställa frågorna och andäktigt invänta eventuella svar. Så är det med historia. Det gäller att känna till vart man ska ta vägen för att få veta. På Korskullen har Kirstin och Ragnar bott.
Korskullen 1675 - 1723
Preliminärt finns två belägg för Korskullen. Det ena från år 1675 enl. dödbok för Askeryd socken i Riksarkivet, (C:1 1671-1722) sida 55. Kirstin och Ragnar? ibidem, Korskullen. Det andra från 1713/1720 Hfl: AI:1 sida 29.

En tidsepok full av lockelser - äventyrens tid

På medeltiden var Danmark stormakten och därifrån kommer lockande influenser still Småland
Händelserna i götarnas och svearnas land på 1100-talet tilltalar inte en sökare - äventyrare - som Ask. Han var ju smålänning med fokus söderut mot Danmark - men kanske framför allt mot kristendomens Mecka - Bysans. Vad hade en smålänning att göra med västgötars och östgötars inbördes uppgörelser om kungaborgen Näs på Visingsö i Vättern och de asatroende i Mälardalen.

I tonåren bar det av, i ren nyfikenhet, till Njudung för att där se den omtalade nya tidens moderna kulturmiljö. Här pågick bygget av ett stort antal kyrkor och detta häpnadsväckande nog med hjälp av byggnadsskulptörer från Danmark, som byggt domkyrkan i Lund. Med deras yrkesskicklighet förskönades kyrkorna i Njudung med vackra portaler. Kyrkorna kallas "barfotakyrkorna" eftersom de saknar sockel.
1100-talets småland bestod av tretton småländer, granne mot stormakten Danmark. En mycket lång gräns mot danska Blekinge, Skåne och Halland främjade och gynnade utbyten av olika slag. En handel som inte kände några gränser, och visst förstod sig smålänningar på att ta vara på guldkornen i tillvaron - och en smula exotiskt att få se nymodigheterna från kontinenten.
En god grannsämja avslöjar smålännningars nära och goda kontakter med danskarna på andra sidan gränsen. Här bytte man varor och tjänster och man levde i Bondefred med varandra. Ett myntat begrepp som innebar att man förvarnade varandra när danska och härar norrifrån var i antågande. På så vis beskyddade man varandra.

Växjö stift 1169. Stift för hela Småland

Närheten till Danmark visar sig när Växjö stift bildas 1169 för hela Småland, efter initiativ från det ända dåvarande nordiska ärkestiftet i Lund - Danmark. Växjö stift bildades efter eget initiativ och efter godkännande av påven själv. Stiftet kom inte att ingå i det för Sverige tidigare bildade ärkestiftet i Uppsala.
Sommaren 2013 hittades ett pilgrimsmärke av bly föreställande S:t Sigfrid hållande en korg med tre huvuden med texten SANCTE SIKFRIDI WEXIONENSIS. En pilgrim har olyckligtvis tappat bort sitt märke - bekräftelse på att vederbörande gjort sin pilgrimsfärd för 700 år sedan. Fyndet gjordes vid en undersökning strax norr om domkyrkan. Märket dateras till 1300-talets mitt och är ett påtagligt bevis för att det företogs pilgrimsfärder till Växjö.

En församling väljs och en socken bildas

I tidens anda sker en omvälvning som förändrar samhället i grunden när församlingar och geografiskt socknar bildas. En struktur i bygden med en beslutande sockenstämma som hanterade aktuella frågor. Ett medeltida kontinentalt projekt förde inte bara med sig religion utan också kultur från kontinenten. Här lämnas dörren öppen för tolkningar och spekulationer om vad som egentligen hände. I kölvattnet efter vikingarnas kolonisationer i väster och öster, följer kristendomen i bakhaserna. Urkraften i genomförandet av en ny religion avslöjas i de spår som finns kvar idag - kyrkorna. Världsliga profana byggnader finns inte kvar mer än stengrunder, men kyrkor i tusental. Typiskt för Askeryd så finns kyrkan kvar men efter kyrkbyggaren mästaren Asks verk finns bara en borgruin.

Med tiden restes krav på skärpt tillsyn över ordningen i socknen. Detta blev startpunkten för sockenrättsskipningen, som kan läsas i Askeryds sockenstämmoprotokoll i från slutet på 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. En sexman var en av sex valda förtroendemän i socknen som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, att ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen.

För tidens omoraliska beteenden infördes stupstocken, där främst unga män hamnade på helgerna bland annat i samband med frekventa besök på gästgiverierna i kyrkbyn - Lillahemmet och Korskullen och bus vid högmässan. Vuxna män hamnade sällan i stupstocken. Det räckte med avbön inför prästen och en medhavd kanna vin. Konsekvenserna för omoraliskt beteende var alltså förhandlingbart.

Vad har vi att lära av vår egen historia ?

Importörerna av den "nya" tidens värderingar var vikingar som for i österled eller västerled och som lät sig kristnas i fjärran land och som förde med sig hem kristna tankar och moderna kulturella influenser.

En epok som för alltid förändrade våra livsvillkor, livsvanor. Förändringarnas tid - en levande tid - uppsvinget för den nybildade socknen under klimatmässigt goda omständigheter ses ännu idag som minnesmärken i Askeryd. En socken som seklerna igenom med hög och lågkonjunkturer levt kvar i sin ursprungliga storlek och som dessutom är kulturhistoriskt välbevarad.

Frågan är idag hur vi hanterar arvet, våra budbärare av religion och kultur. Kanske är det viktiga att belysa den tidens händelser och visa vederbörlig respekt för en 1000-årig historia som berör oss. Betydelsen av kunskapen om varifrån vi härstammar

Withbo - Vedbo - Skogsboernas land

Här befinner vi oss i Skogsboernas land - Vedbo - Withbo på Höglandet - ett av de tretton småländerna - med en sällan skådad otillgänglig storskog. With betyder på fornsmåländska skog. En vedbo är alltså en skogsboer. En skog till nytta för den som vet hur man ska tämja den, där skogen har tyglats till bondens fördel. Den konsten har hög status. Ett hantverk som har utvecklats i århundraden och gjort Småland rikt.
Mannen med yxan heter Axel Ek - Söråsen. Han har fällt en fura och skrädar sedan den långa stocken genom att yxa till en rund stock till en fyrkantig, klar att användas för bygget av en ryggåsstuga eller enkelstuga. En färdighet som är en självklarhet för många i hans generation. Axel hugger fram stocken med ögonmått.
Var och en har ett DNA inpräntat, som dikterar hur skogen ska tämjas, användas, säljas och ge välstånd. Vi befinner oss i Träbodarike på småländska höglandet.

Ärtsoppa och lagrad herrgårdsost vid Norrgården

Vi är här på plats en bit från Askeryds Norrgård. En av de ursprungliga gårdarna i Askeryd. Sedan länge öde och utforskad av Riksantikvarieämbetet inför anläggningen av en ny gödselstack.
Vi har gjort en resa och införskaffad proviant kommer väl till pass, bestående av soldatens ärtsoppa från affären - Bodaskog - med knäckebröd och lagrad herrgårdsost. Ärtsoppa är sedan vår huvudsakliga kost här under besöket.
Vi sitter ödmjukt försjunkna i tystnad över det vi ser - överväldigade - och andäktigt spanar vi nu in i området och orienterar oss. Faktum är att vi känner väl igen oss, så när som på att beteshagarna bakom Husabyn är täckta av en stor sjö istället.
Husabysjön är utdikad ett antal gånger och hade 6-7 meter högre vattenstånd på medeltiden. Tanken svindlar över synintrycket. Vi har alltså framför oss en mäktig gård, själva Husabyn, belägen bakom dammen vid nuvarande säteriet, omfluten av vatten, och bakom Husabyn breder sjön ut sig en bra bit bortöver mot nuvarande själva byn och till höger löper en vik in mot Korskullen. Sjön ger ett klart avtryck i sinnet. Fantastiskt vackert. Det var ju här vid viken på en halvö, man valde att ha sin offerplats - en helig plats på asagudarnas tid i begynnelsen av tiden. Mitt emellan borgruinen och kyrkan finns Korskullen.
Valet av plats för kyrkbygget behöver en förklaring. I det som skulle bli socknen Askeryd på 1100-talet fanns nu som då två sjöar med två hövdingegårdar, Bordsjö och Husaby. Som brukligt på medeltiden råder en klankultur med hövdingar som konkurerar om att vara störst, starkast och vackrast. För så var det när hövdingar regerade på den tiden. Att komma undan maktkampen var att gifta in sig i varandras släkter, men när tilltänkta ungdomar trillskades och vägrade, blev det en fråga om heder och uppgörelser släkterna emellan.

Ja här är vi nu - vindstilla - får nypa mig i benet för att känna att det är sant och vi ser och känner nu doften av rök från elden borta vid Husabyn. Finns några samlade tätt runt elden i kylan. En förtätad stämning och det tisslas och tasslas. Hade varit spännande att få höra dialekten. En kvinna vid elden viftar med handen och ut ur farstun kommer en välväxt man, som makar plats åt sig vid elden, och se här: - Det är ju Ask som lägger armen om sin Embla.

Väringen Ask kom hem från Bysans

Utan tvivel ser vi Ask. Han kom hem från - hör och häpna - Bysans - nuvarande Istanbul eller som väringarna kallade staden Miklagård. Han svor trohetseden inför kejsaren ovh blev därför väring. Han har gjort sig riktigt märkvärdig, en man med patos som nu lägger sig i den blivande socknens historia visar det sig. Vad han har varit med om är det ingen som riktigt vet att ens att fråga om. Genom sin auktoritet drar han till sig uppmärksamheten. Det är ju Ask som sitter på Husabyn. Hans historier gick från mun till mun och blev allt vidlyftigare efter hand. Historier som ändrar karaktär beroende på vem som berättar och vem som lyssnar.

Ask blir snarast en mytisk figur redan under sin egen livstid, ensam om sina upplevelser, men som den husabybo han nu är i själ och hjärta så vinner han folkets förtroende och blir hela Husabyns hövding och man antar hans namn när socknen bildas. Husabyn - Asks rödja - blir Askeryd.

Ingen ifrågasatte sakligheten i hans berättelser, men för Ask att sätta sina egna upplevelser i relation till livet i Husabyn låter sig inte göras i en handvändning. Med tiden inser han att det är hans egen föreställningsvärld - hans eget liv - som har tillförts nya dimensioner. Personliga upplevelser som han för sin egen frid behåller som en skatt i sin själ. Ovärderliga erfarenheter som han har med sig för framtiden. Så kan det bli när vi människor berättar historier, när själva historien övergår till ett spektakel beroende på berättarens fantasi. För det var så det var när skomakaren i Öjarsmålen lyssnade på Asks berättelser. Med synbar skräckblandad förtjusning bar det av i skomakarns sinnevärld och när han kom hem till de sina nära och kära och berättade, så satte han skräck i hela huset. Ett tjut som hördes ute över hela Askeryd. Lutatorpsborna som bodde närmast förskräcktes och undrade om fara å färde var för handen och så kom ytterligare en historia att berättas. I bygden kände alla till varandras egenheter och de kloka och förståndiga förstod att det var Asks historia som berättats i Lutatorp

Uppgörelsen om plats för kyrkbygget föll på Husabyn till stor förtret för greven på Bordsjö. Men skam den som ger tappt tänkte Greve Bonde som med enrakhet, ett klokt och framgångsrikt förvaltarskap förändrar historien när Husabyn med både Norrgården och Asks klostergård långt efter Asks död hamnar just i Bordsjös ägo.

Runstenar och sagor om väringar i österled försvinner under häxeriets tid

Att en runsten försvinner kan härledas till ett historiskt sammanhang på 1600-talet. För det gjorde dom. Ytterligare två runstenar försvann vid samma tid. Kyrkoherden i Askeryd uppger 1690 i sin berättelse "Antiquiteter och Monumenter:"
Bemälte steen hafwer Sahlig Herr General Majoren Mörner, för någon tijd sedan låtit avhämta och föran fram till Landzwägen wid Ohlstorp Herregård och sättian för en Mijhlesten hittats.
Runstenen har ett kors inristat som visar att stenen är från 1000-talet.
På runstenen stod: Ramri reste denna sten efter Assur, sin son
Tre försvunna runstenar, varav bara en i Bredestad har återfunnits. Var väringen och riddaren Asks runsten - den tredje runstenen - finns är en fråga för berörda i framtiden. En Husaby och en kyrka har ett namn bakom sig. Var finns runstenen efter Ask eller hans grav ? Finns det någon som har sökt ?

På 1600-talet fick sagoberättandet ett abrupt snöpligt slut. Sagoberättare och sierskor med kända magiska krafter fick se upp, snarare vakta sina tungor och bäst att hålla tyst om tider som varit. Sagornas och historiens tid var förbi. Sierskors försyn och magi kunde tolkas som kontakt med djävulen. Mest kvinnor anklagades för häxeri, och särskilt de som hade setts åka på en kvast till Blåkulla. Straffet var skoningslöst. De brändes på bål.

Vem vågade längre tänka sig in i förfädernas liv och berätta en historia och vem vågade berätta om Hakons och Asks fantasieggande och revolutionerande resor om Bysanstrafiken på 1000-1100-talen ?

Se upp för trollen vid Predikstolen

Bilden visar den gapande röda askerydsgraniten vid Gölaberget, där ett bröllopspar från Tunarp i Lägerbobygden på väg till kyrkan blev bergtagna av trollen. Detta hände för så länge sedan, att ingen egentligen minns exakt hur detta gick till. Än idag visar en ödeväg förbi Gölaberget hjulspåren där de försvann. Den som tvivlar på historien måste helt enkelt gå dit och leta efter hjulspåren.

Det som hände var följande:
När Lägerbobygden hörde till Askeryd väntade på söndagarna en lång färd med häst och vagn till högmässan. Det innebar en färd med färja över Västra Lägern från Hult till Färjestaden och sedan följa kyrkvägen, förbi husartorpet Skärpan, Karstorps Norrgård och så bar det av in i skogen vid Eldstorp i närheten av Rosenberg mot soldattorpet Gärdshemmet. Jaha och så kom då bröllopsparet i nedförsbacken vid Gölaberget söder om Askerydsgölen, och så hände det bara. Sedan dess lever de med trollen

Husasjön - Husabyn

Husaby var namnet på Asks säte i den blivande socknen Asks ryd. En mäktig borgruin vid säteriet visar än i dag omfattningen av försvarsborgen med rester av en vallgrav. För så var det när hövdingen med sina nybyggare koloniserade Askeryd. Aktiviteter av mänsklig hand ses idag - 1000 år senare - i ett otal stengrunder stenrösen och stengärdsgårdar i skogen med varierande färdighet och ålder, beroende på när de anlades. Rötterna finns i tidig medeltid.

Samma namn nu som då berättar en historia om ett skiftande liv med uppgångar och fall under seklernas gång. Nyetableringar - ödeläggelser. Gårdarnas namn bekräftar att just tidig medeltid 1100-1300-talen är Askeryds gyllene ålder. Äldsta bevarade register från 1300-talet berättar om gårdarnas öden. Här finns orörda ödegårdar kvar med sina husgrunder, vinbärsbuskarna ,torparliljorna, krolliljorna avslöjar att man hade estetiska värderingar på boendet. Här har en gång lika många människor bott som i hela Eksjö stad.

Ett hövdingenäste, självaste Husabyn såg dagens ljus och därmed var fröet satt till en hövdingens Husaby.

Här fanns en gång en särdeles märkvärdig sjö som hette Husasjön. Märkvärdig för sin skönhet och goda utkomst. Och det var här - runt sjön - som nybyggare på tidig medeltid valde att röja - sin rödja - sitt ryd - i Asks ryd för det var så socknen kom att kallas. Själva Husabyn var Asks gård. Goda tider förgyllde böndernas liv med varmt klimat som bjöd sina nybyggare möjligheter för framtiden och så växte en socken fram efter kristendomens intåg

Säg den storhet och märkvärdighet som varar för evigt. Hövdingens gård gav namn åt den intilliggande. Av Husasjöns storhet finns numera endast ett litet minne kvar från fornstora dagar, nämligen en liten göl vid Nystorp. För så kan det gå med märkvärdigheter. Som sant och säkert det är - så finns Askeryd kvar som det alltid har gjort, med eller utan märkvärdigheter, men kvar i sin fulla prakt finns kyrkan, från en omvälvande tid när väringar från Småländerna for i österled och lät sig kristnas.

Utdikningen av Husasjön

Framför allt på 1800-talet sänktes vattennivån med anmärkningsvärda 6-7 meter genom olika sjösänkningsföretag och sjön minimerades avsevärt. Senast sjösänkningen genomfördes 1942, då sjön blev ytterligare 80 cm lägre. Anledningen var att den ansågs vara vattensjuk och skapade problem för bland annat jordbruket.
Namnet Husa(by) avslöjar att kungamakten varit närvarande i Askeryd. Husabyarna var föregångare till kungsgårdarna, som anlades under medeltiden som ett led i att bygga upp en stat, ett konungarike. Ett säte för kungens fogde med rätt att driva in skatt.
Var det Norrgården eller Sörgården(Säteriet) som engång var kungsgård eller var det Konungsäng på andra sidan Husasjön

Tidigaste tidsuppgift om Askeryd. Fragment på pergamentsbrev ger fingervisningar

Den första kända prästen i Askeryd är omnämd d. 15:e september 1282. Ingeborg i Glänås (Svanshals socken) har avlidit och testamenterar till prästen i Askeryd en ko, på villkor att han varje månad under ett helt år förrättar en mässa för de avlidna.
Den omnämda prästen är en av de första prästerna i den nybyggda kyrkan. Naturligtvis kände han till Ask och historien om kyrkans tillkomst. Han kunde skriva latin men ingen skrift finns bevarad. Vi får ändå ett fragment, en skrift från 1282 som berättar att Askeryd finns. Fragmenten finns men sammanhangen saknas men med verkligheten framför oss finns gångna tiders sinnevärld förverkligad. Hur närmar vi oss 1100-talet ? Med tanke på att den är tillverkad för nästan 1000 år sedan bleknar vår egen tid i ljuset av ett fullbordat faktum. En hantverkstradition som utvecklas och förfinas i generation efter generation. Här finns uppenbarligen både tid och ro att utefter eget sinnelag ge plats för drömmarna. Samtidigt gäller en krass verklighet att förhålla sig till, att med sparsamma medel komma på en strategi för att överleva.

Antikvarisk kommentar av Riksantikvarieämbetet

Vid tidigare inventering har man bedömt fornlämningen som hög - gravfält. Kullarnas oregelbundna form och toppiga tvärsnitt samt en säkert belagd tradition om att en borgruin ska finnas i området motiverar ombedömning.

Asks Husabyborg: Riksantikvarieämbetet L1974:1909

Ruinkulle, 32x30 m (N-S) bestående av ca 5-6 högliknande oregelbundna kullar, 3 - 11 m diameter och 0.3 - 1.5 m höga. Kraftigt övermossade med stora stenar synliga i ytan, mestadels 0.2 - 0.5 m stora
De två största kullarna är belägna i mitten av ruinen, 8 - 41 m diameter och 1 - 1.5 m höga. De har ett "toppigt" tvärsnitt.
Troligen spismursrösen. I öster är en nedgrävning, 8x4 m stor (Ö-V) och intill 1 m djup.
Östra delen är belamrad med röjningssten från närliggande åker.
Bevuxet med tre björkar, en rönn och en oxel. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad. Information kan saknas, vara felaktig eller inaktuell.
Husabyborgen - Säteriet - Sörgården
Husabyn - Borgruinen - är den första gården, snarare befästning vid Husabysjöns norra strand. En försvarsborg omfluten av vatten. Ej bekräftad. Silfving: Mindre kanonkulor har hittats i området. Ingen arkeologisk undersökning är gjord av området. Inga runstenar har hittats i området.
Alvastra klosterhemman, belagt 1386 (RPB 2266), 1408 (SD 961 donation från frälse) och 1444 (SMR 1515)
Kungl. Majt:s återfinns i Dorotea Knutsdotter Banérs jordeböcker (Rött 252) 1507. Den ingår troligen i"4 gårdar i Askeryds socken" (1462 27/6 RAp)
Norrgården: Tord Bondes gård är belagd 1383 (18/6 LStBp), 1491 (17/1 el 11/7 RAp) och i Bondes jordebok E 43 (omkring 1500).
En avradsgivande kvarn är upptagen i Sten Stures jordebok för år 1502

Stenhårda Småland

Att i frihet rå sig själv sitter lika orubbligt ingjutet i var smålännings själ som stenarna i en 1000-årig stengärdgård. Naturens betingelser formar människan och förtrogenheten med villkoren gav förutsättningar att utveckla goda livsbetingelser som skapar en egen identitet. En insikt som kom att stå smålänningar dyrt när sent omsider nationalstaten - konungariket - Sverige bildas i Stockholm.

Selma Lagerlöv berättar i "Sagan om Småland".
Vår Herre höll på med att skapa Sveriges landskap, och Sankte Per gick med och såg på. Till slut tyckte han, att det var rakt ingen konst. Vår Herre hade redan börjat lägga ut och ordna Småland, då Sankte Per livligt bad att få fortsätta. Det gick Vår Herre med på, men för att icke vara sysslolös, tog han genast själv itu med Skåne. Sankte Per började nu forma berg och åsar och stapla upp stenhögar på bergen, ty han ville, att marken skulle komma så nära intill den goda solvärmen som möjligt. Och så bredde han ut ett tunt jordlager över stenmassorna. Men han förstod ej, att ett land, som når högt upp emot molnen, är mera utsatt för köld, snö, regn och oväder, utan han var högeligen belåten med sitt verk. Och så gick han ned till Skåne för att träffa Vår Herre.

”Är du redan färdig?” ”Ja, för länge se’n”, svarade Sankte Per. Sankte Per såg ut över de jämna åkrarna och ängarna, som lyste i solskenet, men han såg också sjöar, åar, åsar och skogar på sina håll. ”Åjo”, sade han, ”det här är nog ett gott land, men jag tror ändå, att mitt är lika bra.” Och så gingo de tillsammans åstad för att titta på Sankte Pers skapelse. Men medan Sankte Per var nere i Skåne, hade det kommit ett par strida slagregn och sköljt bort nästan all jorden från bergen och ner i skrevorna, och vattnet hade fyllt dessa och bildat sjöar och stora kärr; men på några jämna ställen låg sanden torr och törstade i solen. ”Ja, det här landet kommer att bli magert och torftigt i alla tider, det kan inte hjälpas”,sade vår herre. ”Å, så farligt är det väl inte”, sade Sankte Per. ”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla upp mossarna och röja upp åkrar ur stenbackarna!” ”Nej”, sade Vår Herre, ”Det ombetror jag dig visst inte. Men du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa folk till det landet. Smålänningen vill jag skapa själv.” Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad, flitig, tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig bärgning i sitt fattiga land.

Stengärdsgårdarna

Vi befinner oss i odlingslotternas tidevarv och här ska röjas. Lotter befrias från sten och blir snart bondens näring. Här spettas och bärs stenar än hit än dit och uppsamlingsplatserna - rösena - växer i både omfång och höjd, och fyller snart landskapet och som det nu är i världen med oss och våra eventuella estetiska sinnelag, så ställer det till med förtret för somliga, särskilt för vän av ordning. En gemensam lösning syns avlägsen, sedan en bonde lagt sina stenar på grannens stenröse utan att be om lov. Frågan om stenrösenas placering, eller vara eller icke vara leder slutligen till missämja, som det kan bli med frågor som dras i långbänk, när taktiken att tiga ihjäl och knyta handen i byxfickan inte räcker till.

Här faller det sig så att den hemkomne väringen nu får visa prov på sitt ledarskap. Ask hade ju som väring i Bysans tjänat som befäl i kejsarens livgarde. En i övrigt beundransvärd bedrift. Uppgiften blir nu att medla och tänka sig att frågan löstes på ett alldeles utomordentligt sätt. Var och en blir utsedd att finna sina egna lösningar för att det ska bli ordning och reda i Askeryd - menar Ask - ordna till stenarna på ett vackert och trivsamt sätt. Alla tycker att det är en lysande idé - och så blir det så - och i eftertankens kranka blekhet blir det lite pinsant, att det var så enkelt att finna en lösning. Och så hade Ask visat prov på handlingskraft och därmed var han den självklare kandidaten att axla hövdingeskapet i Husaby. I sann småländsk gnosjöanda låter han också belöna den som byggde den vackraste stengärdsgården, att beskåda än idag. Denna händelse gav anledning till fest - försoningsfest - och så blev det minsann. En fest som det pratades om mycket länge

Vilka är de som ger sig tid att fundera ut hur en stengärdsgård ska se ut, ge plats för sitt estetiska sinnelag. En och annan bonde har gjort sig odödlig. Någon har legat sömnlös under långa vinternätter och funderat ut miraklet att tekniskt få till en stabil och hög stengärdsgård. Denna grundläggande ihärdighet att dessutom göra lite mer än nödvändigt, med gott sinne belönades. Här har vi förebilderna för kommande generationer, som har skänkt det här landet välstånd och rikedom. I andra ändan av historien står dessa stengärdsgårdar kvar på 2000-talet, som om de var lagda i går och påminner oss vårt rika arv.

Hur förvaltar vi vårt arv och vart tog tiden vägen ? Hur bygger vi stengärdsgårdar idag?

Liljestenarna i Skaraborg

Kyrkdörren i Askeryd har i sin ornamentik mycket gemensamt med liljestenarna i Skaraborg. Endast i Skaraborg finns en samling på 338 Liljestenar. Uthuggna stenar i snirklande växtmönster gjorda av inspirerade bildhuggare som sporrats av främmande kulturer? En historia som ännu inte är bekräftad. Mönster av växtlivet - livet - med kristna växtmönster från Bysans och Armenien, från det keltiska riket, från länder riken med ett gemensamt ursprung med Bysans ?

Liljesstenarna avslöjar en påverkan av kristen kultur långt innan Ansgarsmissionen tog sin början. Kristna missionärer som kom till Västergötland på 600-700 talen har lämnat spår efter sig i form av bruks och prydnasföremål med kristna motiv, som är påfallande lika med fynd som gjorts i Holland, Tyskland, England och Irland. Liljestenarna vittnar om inflytande från den grekisk ortodoxa kyrkan i Bysans. När och var de tillverkades känner vi inte till. Liknande stenar finns i Armenien. Möjligen symboliserar motiven på liljestenarna kvinnans sköte med livmoder, äggledare och äggstockar, med andra ord livets träd . Kanhända innebär symboliken att "skötet" och "livsträdet" är samma sak, nämligen uppståndelse och evigt liv, som är kristendomens grund. Trädsymboler och blommande kors är vanligt förekommande i Bysans och Armenien. Ornamenten på Askeryds kyrkdörr visar liknande symboler

Den gömda - glömda historien

Det vi bevittnar är en borttappad historia som inte ens sagorna berättar om, trots att otaliga stenrösen och stengärdsgårdar just skvallrar om närvaro av hårt arbete och beslutsamhet.
Skogarna avslöjar ännu spåren - andra vägnät - som visar på antingen smala skålformade hästvägar eller tvåspåriga ödevägar där vagnar användes. Vägar med andra sträckningar än dagens som förband gårdarna. Ett socialt nätverk avslöjas. Sträckvis med mossbetäckta vägar med väl tilltrampade spår som växtlighten ännu lyckats ta över. Vägar till synes utan mål i skogen.
I registren dyker gårdsnamnen upp utan känd plats. Vilka har levt och verkat på de okända ödetorpen med namnen Öjermålen, Eliakulla och Ryd, som ödelades på 1300-1400-talen i samband med pesten och klimatförsämringen ? Ibland ses i utkanterna av gammal oförstörd kultiverad mark, en vinbärsbuske, tigerlilja, snöbär. Det skulle vara fint i trädgården. Någon hade en plan, estetiska aspekter på sin boendemiljö, att sätta sin prägel på livet runt gården

Här finns en mångfald ledtrådar som sammanförda utgör Askeryds inventariumkatalog för 1100-talet, för hur socknen såg ut för 900 år sedan. På våren öppnar sig 1100-talet innan grönskan tar över. Här avslöjas gammal kultivering av mark, askerydsbors idoga arbete.
Bäst är ibland att i sinnet behålla en del för sig själv för en stund att njuta, sortera in och begrunda upplevelserna för att kanske om natten drömma stolt om ett hiskeligt historiskt äventyr

Ask testamenterar Husabyn till Alvastra kloster

Asks gård - Husabyn - blev efter hans död ett katolskt klosterhemman. Ask testamenterade sin gård till Alvastra kloster. Han gav sin gård till gud att förvaltas av klostrets munkar. För det var så man gjorde. En självklarhet för Ask som döptes i den kristna tron i Bysans.

För att få en inblick i händelseförloppet av den andliga revoultionen på medeltiden kan man vända sig till SDHK-arkivet och läsa skrifter på latin översatta till svenska. Klosterhemmanen tillkom när den döde vid arvsskifte hade testamenterat sin gård till ett kloster. Klosterhemmanen i Askeryd var Husabyn, Eldstorp, Lutarp och en klosterutjord i Bordsjö. En utjord som ödelades på 1600-talet och som dess är en betesjord. Se på en karta från 1683 som Afhyst, öde. På 1100-1200-talen testamenterades gårdar till Alvastra - Vreta - Vadstena kloster.

De tidigaste dokumenterade breven - pergamentsbreven - finns bevarade på Riksarkivets SDHK-medeltidsbrev. Som exempel på dåtidens anda följer dokumentet nedan:
I dokumentet bekantas vi med en man vid namn Magnus Olofsson, som varit sven hos Strängnäs biskop Kol. Magnus hade just avlidit, och det är biskop Kol som utfärdar brevet. Där beskrivs hur Magnus, då han kämpade på sitt yttersta, dock ännu vid sina sinnens bruk, har testamenterat sin gård Hidiner till Fogdö nunnekloster, där han också valt sin gravplats. Han var inte ensam: i rummet fanns hans själasörjare, kanske också biskopen själv, samt flera andra. Kungörelsen avslutas med en varning till Magnus Olofssons arvingar, heredibus: de förbjuds att hindra eller återkalla denna gåva, som han har givit klostret för sin själ (pro sua anima). Om de ändå försöker förhindra gåvan ådrar de sig den allsmäktiges vrede – det vill säga, biskopen hotar dem med bannlysning. Det nämns ingenting om vittnen.

Släkten Läma på Husabyn. Håkan Jonsson Läma Ingeborgasson

År 1408 står Husabygården - askerydsgården som huvudgård för släkten Lämas ägor. När släkten Läma etablerar sig i Husabyn är däremot inte skriftligt belagt. Namnet Husaby finns inte heller belagt i register annat än i senare register och kartor, där Husabyns sjö finns omnämnt som Husasjön.
Tidigaste belägg för släkten Läma på Askeryd är 1408. Följande dokumenet finns: Änkan Elina (Helena) Magnusdotter gör sig av med gården. I medeltidsbreven finns följande:
SDHK-nr: 17047. D. 1/5 1408. Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven
Elina Magnusdotter ger till Alvastra kloster såsom själagift för sig, sin avlidne man Lars Ulfsson, sin nuvarande man riksrådet Knut Uddsson m.fl. huvudgården Askeryd med underlydande ”Litlatorp”, ”Elofstorp” och ”Åsen” i Askeryds sn, (N.) Vedbo hd.

På plats i Askeryd 1408 fanns änkan Helena Magnusdotter, gift med Lars Ulfsson och frågan är om Asks Husaby fanns kvar - försvarsanläggningen - stormannaborgen eller om man flyttat till nuvarande säteriets område strax norr om Husabyn. Hur länge gården varit i släkten Lämas ägo finns inte dokumenterad. Vi har bara att följa släktleden bakåt.

Lars Ulfsson hade Askeryd som sin huvudgård. Död 1408. Hans släkttavla bakåt är följande:
Far: Ulf Håkansson Läma född 1304 död 1368. Mor: Bengta Hansdotter
Farfar: Håkan Jonsson Läma Ingeborgason. Död 1327. Mormor: Kristina Nilsdotter Natt och Dag
Farfars far: Nils Mikaelsson. Mormors mor: Ingeborg Gustavsdotter

Håkan Ingeborgasson var en svensk riddare, tidigast belagd 1297 i Småland och Södermanland som Håkan Läma, och som senare kallas Håkan Ingeborgason. Han har tidigare felaktigt blandats ihop med Håkan Jonsson Läma och andra personer ur ätten Läma, men anses inte ha något släktskap med denna ätt. Hans far är okänd, och hans mors make, riddaren Bengt Petersson (3 framvända vingar), som enligt Erikskrönikan omkom under sitt deltagande i konung Birgers krigståg till Gotland 1313, uppger honom dock i brev 1297 och 1299 uttryckligen som hustruns, och ej sin egen son. Modern Ingeborg Gustafsdotter, som var syster till riksrådet Karl Gustafsson – sannolikt identisk med Magnus Ladulås marsk med samma förnamn på 1270-talet – hade tidigare varit gift med Nils Mikaelsson, som synes ha fått sina gods konfiskerade av konung Magnus. Denne har ansetts vara Håkan Lämas far trots Lämas fadersnamn. Håkan Läma upptog sin svärfars fars, riddaren Birger Håkansson (Hjorthorn)s, vapen, en schackrutad balk, överlagd med ett hjorthorn. Han var en av hertig Eriks anhängare och blev riddare mellan 1307 och 1315.