Breviken 1671. Brosgården Stora Lönhult - Måletorpet

Jordkulan Jordkullen Kulan 1766. Tunarp. Norrgården Stora Lönhult

Johannesberg 1859-1907. Ödetorp Nr 25. Sörgården Stora Lönhu8lt

Övrabo 1789-1905. Ödetorp Nr 26. Norrgården Stora Lönhult

Så typiskt för det småländska kulturlandskapet ligger några gårdar med röjd mark inbäddade i den mäktiga storskogen. Här röjdes skog och kultiverades mark till brukbar åker om inte förr så skriftligen belagt på 1600-talet.

Nybyggarna kom troligtvis från Stora Lönhult. Detta visar mantalslängder och kyrkböcker från 1600-talet. Området utvecklades fram till i mitten på 1800-talet då den sista av de fyra gårdarna Johannesberg byggdes för att möta den stora befolkningstillväxten i området. I början på 1900-talet ödeläggs gårdarna Johannesberg och Övrabo

Här har möjligen andra ägarintressen visat sig tidigare i historien. Området var tillsammans med Måletorpet troligen under tidig medeltid brukat av stormannagården på andra sidan sjön - Tunarp. Medeltida belägg saknas dock. Bekräftat är att nästan hela södra delen av Askeryd från Redeby Vära Spinkhemmet och söderut ödelades under 1300-1500-talen på grund av pest och klimatförsämring. Alla gårdar utom en frälsegård i byn Lönhult ödelades. Gårdarna återupptas på 1500-talet. I handlingar från tidig medeltid för Askeryd finns namn på gårdar som aldrig återupptogs från öde.

Att ha sitt bo, sitt näste på Höglandet och samtidigt ha sitt yrkesverksamma liv i storstaden väcker funderingar och frågor som kräver svar. Frågor som blir uppenbara för den som söker.

Det är kampen mellan naturens krafter och männsikan som skapat sägner och myter. En mytomspunnen skog - som näring och som hot - som påtagligt ger landskapet sin identitet. Det är känslan av en kuperad vildmark sida vid sida med gammal kultiverad mark, som skapar spänningen i landskapet.

Ingrid på Jordkulan

Ingrid Linse på Jordkulan i Askeryd och verksam i Skåne som lärare har sina funderingar och betraktelser formulerade i sin uppsats i kulturgeografi "Tio små torpare" från 1990-talet. Här förmedlas valda delar av hennes arbete. Ingrid berättar:

Med inspiration huvudsakligen av artiklarna om landskapets andliga dimension i "Kulturmiljövård 5:94" skriver jag om ett stycke landskap som ger mig en andlig dimension. Det ger mig en möjlighet till eftertanke och reflektion över människor, tillvaron och livet. När jag återvänder till de gamla torplyckorna en kall och ganska snöfattig februaridag 1995, för att med kamerans hjälp försöka fånga de bilder som jag vill illustrera mitt arbete med, får jag genast problem.

Hur förmedlar jag stämningen, den känsla som är en blandning av förundran, medkänsla, sorg och främlingskap. Knappt hundra år har gått sedan de sista människorna flyttade härifrån och nu har skogsplanteringen på ett nästan brutalt sätt förvandlat det människorna skapade till nästan oigenkännlighet. Spåren i skogen vittnar om att det finns mycket liv i skogen, fåglar, rådjur, älgar och många andra djur.

När jag då sitter där mitt bland dessa stenar som minner om människors möda och slit så är det tomt och tyst och allt som hörs är vinden som viner i granar och tallar. Jag känner tyngd och och sorg över att människors verk på detta sätt bara förfars. Samtidigt vibrerar luften av liv.

Det känns på något vis som om jag befinner mig i någon annans revir, samma plats men ändå i ett annat rum och en annan tid. Människor bor inte här längre. Några bra foton blir det inte heller, den här gången

Bilderna förstoras

Lärarens tanke

Med en SO-lärarutbildning i bagaget är det nästan oundvikligt att man börjar planera och tänka ut hur man skulle kunna använda ett område som detta för att undervisa om t.ex.- Sveriges befolkningsutveckling, den demografiska transitionen, migrationen, skogsnäringen, skiftesreformerna, glesbygdspolitik, miljöfrågor och bärkraftig utveckling. Listan kan göras lång och väljer man att samarbeta med lärare i andra ämnen kan man finna ännu fler möjligheter.

Det kan också ge elever en möjlighet att genom resterna i landskapet känna samhörighet med gårdagens människor och vad deras handlande har fått för betydelse för oss idag samt att sätta sig själv i relation till morgondagens människor. Där har även skönlitteratur en viktig funktion att fylla.

Stadsbon i glesbygd

Jag är uppväxt i Lund och tillbringade min barndoms somrar på en gård söder om Malmö där utsikten över fälten och havet var bedårande och där andra hus, gårdar och människor fanns inom syn- och gångavstånd. Siluetten av Köpenhamn fanns vid horisonten.

Det är med stadsbons ögon jag jag ser mitt Småland. På Jordkulan, där torpargrunderna finns, är jag omgiven av skog och åter skog.

Vid ödetorpet Övrabo

På högre höjder är utsikten fantasisk men fortfarande bara skog. Jag känner mig instängd i skogen men inte på slätten. Ändå är det så att i skogen kan jag röra mig fritt, men på slätten måste jag hålla mig till vägarna och är egentligen ganska begränsad i mina rörelsemöjligheter. På den skånska slätten kan jag se längre i landskapet men inte röra mig lika fritt som i Smålandsskogen. När jag åker förbi andra torp i skogen händer det ofta att jag tänker: Hur kan någon bo där ? De måste ha långt till allting.

Västra Lägern i bakgrunden

Men med "mitt torp" som egentligen är en gård, känns det inte alls så. Det finns mycket minnen, personlig historia och känslor förknippade med just denna röda stuga. Ändå ligger det "långt bort". Till brevlådan är det knappt fem kilometer och närmsta lilla butik ligger 15 kilometer bort. För mig är det glesbygd ! Men kan det vara det utan att ligga i Norrland ?

Skogens hemligheter

En dag på vandring i skogen med familjen upptäckte jag något som jag aldrig förr tänkt på som något speciellt. Där bland granarna fanns en dörr. Barnen tyckte att det var mycket spännande och bakom denna dörr fanns en grotta. Jag tänkte inte så mycket mer på det då, men numera vid varje besök i den där skogen så vill barnen alltid gå till den lite magiskt underliga platsen. Oftast är det på sommaren och även om solen gassar utanför så är det kallt, fuktigt och luktar jord där inne. Spindelväven hänger tjock från grottans tak och det är mörkt, tyst och trångt. Kontrasten till värmen och solljuset utanför är slående.

"Grottan" Öfrabos jordkällare

Förra sommaren på väg till vårt favoritställe med barnen ser vi att skogen har huggits ner alldeles inpå grottan och då uppenbarar sig en stor och ståtlig stengärdsgård. Den har varit tämligen osynlig tidigare. De stora täta granarna har effektivt hindrat oss från att få se och överblicka det skogen döljer. När nu skogen delvis försvunnit på detta område börjar vi med nyfikna ögon se oss omkring efter fler spår av människors verksamheter och det finns det gott om. Stenar och tegel i rader och högar vittnar om torpargrunder, inrasade spisar och odlingsrösen.

"En av stengärdsgårdarna vid Johannesberg och Övrabo.

Ett fruktträd har stått intill muren

Med hjälp av barnens nyfikna , lite naiva och fördomsfria frågor och våra tidigare kunskaper lyckas vi skapa en bild av två torp med gärdsgårdar, ekonomibyggnader, kulturväxter, odlingslotter, djur och människor. Vi hittar också en källa, det livsnödvändiga vattnet finns där och lär ha funnits så länge man minns, och även under den torraste sommar. När vi tillsammans funderar och spekulerar kommer ett av barnen med den oundvikliga frågan. - Varför har grottan en dörr ? Men så konstigt är det inte för grottan är helt enkelt den gamla jordkällaren