Publicerad d. 4/4 2016

Kungarnas och grevarnas ö

Bara sex mil nordväst om Askeryd någon timmas bilfärd finns en ö - Visingsö - som haft en avgörande roll för hur Sverige blev ett kungarike.

Den är belägen i södra Vättern som delar Götaland i två delar - Västergötland och Östergötland. Öns stora betydelse får ses dels ur ett geografiskt perspektiv - centrum för Götaland - och historiskt för att Götaland under tidig medeltid var centrum i Sverige. Genom sitt strategiska läge fick Visingsö en avgörande betydelse för den svenska riksbildningen när nationalstaten - konungariket - Sverige bildas på Gustav Vasas tid.

Det var här på Visingsö som embryot till konungariket Sverige bildades och det var på öns sydspets som striden mellan götalandskapens - Götarikets - mäktigaste stormannaätter stod. Striden om makten om vår första kungaborg. Detta inträffade på 1000-1100-talen innan Stockholm ett par hundra år senare - under Birger Jarl - blev rikets nya centrum. På Visingsö kom senare Sveriges största och mäktigaste grevskap Visingsborg att utvecklas under ätten Brahe.

Visingsö är beläget i det nordvästra hörnet av Småland i det minsta av småländerna, Vista, som under riksbildningen på 1200-talet kom att bilda fyra socknar, varav Visingsö var en av dem.

Visingsö blev tidigt en centralpunkt i götalandskapen. Här passerade ett flertal viktiga färdvägar. Vid Vätterns södra vik sammanstrålade ett flertal vägar från småländerna, södra Västergötland och danskarnas områden längre söderut.

Den närmsta vägen mellan götalandskapen och mälardalen gick på medeltiden via Vättern. Området kring Tiveden var under tidig medeltid en otillgänglig vildmark och här fanns ännu inga genomfartsleder. Sjön var därför huvudleden och här kunde man färdas förhållandevis snabbt och tryggt mellan de olika landskapen. Visingsö blev en naturlig rast-mötes- och handelsplats.

Näs kungaborg

På 1100-talet inleddes byggandet av kungaborgen Näs på Visingsö. Den skulle bli residens för den mäktigaste stormannaätten i Götaland och stod sedan i centrum för utvecklingen av en svensk riksbildning.

Här dog nämligen Birger Jarls son Magnus Ladulås, som lät sig begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. En upplysning som berättar om en maktförskjutning från götalandskapen till Stockholm och mälardalen

Näs borg uppfördes förmodligen av Sverker d.ä., men borgen kom att uppleva åtskilliga herrar på tronen under de kommande åren. Makten lockade och tronpretendenterna var många. Tiden för var och en av dem blev därför oftast kort. Mellan åren 1130 och 1249 satt omväxlande elva kungar av de Sverkerska och Erikska ätterna vid makten.

Sverker den äldre blev mördad då han var på väg till julottan i kyrkan vid Omberg 1156. På så sätt fick Erik Jedvardsson, som senare fick tillnamnet "Den helige", tillfälle att tillskansa sig makten.
Han blev dock själv tagen av daga - halshuggen - i Uppland fyra år senare och det troligen av samma man som låg bakom mordet på Sverker d. ä.: en dansk tronkrävare.

Snart gick dock dansken samma öde till mötes, han mördades av Karl Sverkersson som sedan valdes till kung 1161.

Sex år senare mördades Karl Sverkersson 1167 på Visingsö av en av Erik den heliges söner. Att dådet lyckades på det trygga Visingsö ska ha berott på svek av någon av kungens närstående.

Knut Eriksson, som på detta sätt lyckats komma till makten, förblev på tronen i hela 29 år och var därmed en av de starkare medeltida kungarna. Han visste nämligen vad som gällde och under några år finkammade han riket på den Sverkerska ättens manliga släktingar och tog livet av dem.

Under Knuts tid hölls en yngling som hade anspråk på den norska kronan fången i slottstornet på Visingsö. Han fick dock hjälp att fly av den kvinna som var satt att bland annat bära mat till honom. Tillsammans gjorde de ett rep av lakan så att hon på så sätt kunde hjälpa honom att klättra ner från tornet. Repet blev emellertid för kort och vid fallet till marken skadade han lårbenet. Haltande lyckades han dock fly, men i Järnbärarland blev han upphunnen och dräpt av den norske kungens män.

Efter Knut Erikssons död valdes Sverker d. y. Karlsson till kung. Hans hustru var dotter till den tidigare konungens jarl Birger Brosa. Denne Birger Brosa var även Sverkers d.y:s jarl och avled 1202 på Visingsö. Sverker d.y. själv stupade slutligen vid slaget vid Gestrilen 1210 sedan tronstriderna åter blossat upp. Makten och Visingsöborgen övertogs av segerherren vid Gestrilen Erik Knutsson. 1216 drabbades han dock av "hetsig feber" och avled i sjuksängen på borgen.

Sverker d.y:s son Johan Sverkersson var då 15 år och utsågs till kung. Under hans tid besöktes Visingsöborgen av den isländske krönikören och sagoberättaren Snorre Sturlasson som senare i sin krönika Rimbegla omtalade Visingsö och dess ansenliga slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter, och som är den starkaste punkten i hela riket. Skattkammare utgjorde sannolikt det runda, välvda rummet i det östra tornet som var tillgängligt endast genom ett hål i taket. Johan Sverkersson dog sotdöden på Visingsö 1222 och med honom försvann den Sverkerska kungaätten.

Till ny kung valdes Erik läspe och halte Eriksson som blev gift med Sverker d.y:s dotterdotter Katarina. Erik var dock en svag regent och makten kom att ligga hos jarlarna, Ulf Fase som sedan efterträddes av Birger Jarl. Birger Jarl var gift med Eriks syster Ingeborg, och efter Eriks död valdes Birger Jarls son Valdemar till kung. Valdemar var omyndig och Birger Jarl fortsatte att styra riket. Vid den här tiden hade makten så sakteliga börjat flytta från Visingsö, bekvämare borgar byggdes på andra håll, bl a i Vadstena. Emellanåt vistades dock kungen på Visingsö, borgen fanns kvar och kungen hade även privata egendomar på ön. Efter Birger Jarls död 1266 försvagades Valdemars ställning och slaget vid Hova 1275 förlorade han makten till sin bror Magnus Ladulås, han fick dock behålla borgen på Näs en tid. Magnus Ladulås tillbringade troligen inte några längre perioder på Visingsö, men det var på Näs borg han avled 1290. Han begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Per Brahe d.ä. 1520-1590. Greve på Visingsborg

Efter Gustav Vasas död 1560 kom Visingsö att få en central roll i den svenska historien. Per Brahe d.ä., systerson till Gustav Vasa, var förste svensk, som fick mottaga en grevetitel.

Den grevliga värdigheten infördes av Gustav Vasas son Erik XIV, vid kröningen i Uppsala 29 juni 1561, då han förlänade den åt tre av sina främsta anförvanter däribland riksrådet Per Brahe d.ä., som var kusin med Erik XIV. Per Brahe erhöll i förläning sitt grevskap d. 20 mars 1562 Visingsborg på Visingsö.

Släktbanden med kungamakten och kloka företrädare för familjen innebar att Braheätten kom att bli Sveriges rikaste och mest inflytelserika dynasti under stormaktstiden. Braheätten kom att stå i Sveriges politiska centrum i över 100 år, under en tid i vår historia när Sverige blev ett rikt land, men också under en tid när förödande religiösa uppgörelser mellan katolska och protestantiska intressen präglade maktens centrum. Visingsborgs slott och familjens egen kyrka intill slottet visar stormaktstidens rikedom och prakt.

Den ursprungliga kyrkan Ströja kyrka uppfördes på 1100-talet och var då kyrka för kungarna på¨Näs slott.

I början på 1600-talet uppförde greve Magnus Brahe Brahekyrkan på den medeltida kyrkans grund. Kvar från 1000-1100-talet finns kyrkdörren som från 1600-talet blir dörr till sakristian En kyrkdörr med runskrift avslöjar att dörren tillverkades vid övergångstiden mellan vikingatid och medeltid, när Götaland kristnades. Runskriften talar om att "Asmund gjorde denna dörr".

Det enda Magnus Brahe behöll var tornet och sakristian samt den vackert ornamenterade dörren med runskrift. Kyrkan invigdes 1636. Kyrkans interiör är pompös och visar stormaktstiden rikedom.

Grunden till slottet lades på 1560-talet. Då hade den gamla borgen på Visingsö, Näs slott, varit ruin sedan länge. För att bygga upp första delen av slottet användes tegel från klosterbyggnaderna i Alvastra och ett nystartat tegelbruk i Gränna. Slottet var byggt i fyrkant med fyra torn och vallgrav.

Grevskapet blev Sveriges största och kom att omfatta gårdar på Visingsö samt i Småland, Västergötland och Östergötland. Grevskapet sträckte sig ända till Frinnaryd och Hullaryd och Lommaryd. År 1569 innefattades sammanlagt 468 hemman och på 1640-talet ytterligare ungefär 100 hemman.

Greve Per Brahe möttes av fasansfulla nyheter när han anlände till Uppsala slott den 24 maj 1567. Greve Svante Sture och dennes två vuxna söner, Nils och Erik, låg brutalt mördade i sina fängelseceller. Det gjorde också två andra av hans högadliga vänner. När Per Brahe frågade efter kungen, Erik XIV - Gustav Vasas son, kung 1560 - fick han det oroande svaret att denne blivit galen och sprungit till skogs. Per Brahe kunde dessutom se hur soldater bar bort liket av kungens gamle lärare, Dionysius Beurraeus. Han hade tydligen försökt förhindra blodbadet men fått en värja genom livet som tack. Det som dock skrämde honom allra mest var att det var kungen och hans livvakter som kallblodigt mördat männen. Utan rättegång. Utan nåd. Det var då Per Brahe insåg vilken osannolik tur han hade haft. För också han hade blivit kallad till kungen för att stå till svars för anklagelser om förräderi – men blivit försenad. Anklagelserna var tagna ur luften, men Erik XIV trodde blint på sina mardrömmar. Allt var så omtumlande för Per Brahe att han började skriva en tröstebok. Det var en religiös skrift för privat bruk som skulle ge lindring och tröst.

I den skrev han ner sina tankar om livet, döden och prövningarna som Gud utsätter människan för. Händelserna i Uppsala, som kallas för Sturemorden, blev början på slutet för Erik XIV:s tid på tronen. Erik XIV löpte amok och rymde sedan till skogs och det blev Per Brahe som för ett par månader fick träda in i hans ställe. Greve Per Brahe den äldre var vasakungarnas kloke rådgivare och konsult, greven som stod i skuggan av tronen.

Samma år som Per Brahe föddes, 1520, avrättades hans far Joakim Brahe i Stockholms blodbad. Vid denna tid var Sverige i union med Danmark, och i november hade den danska kungen Kristian II sin våldsamma uppgörelse med upproriska svenska stormän och Stockholms borgare.

Inga kvinnor avrättades dock på Stortorget i Stockholm, så pojken hade i alla fall kvar sin mor i livet. Hon hette Margareta Eriksdotter Vasa och var syster till Gustav Vasa. Men på den här tiden var Vasa långt ifrån en kunglig ätt, den var bara en vanlig adelsfamilj med rötterna i Uppland. Precis som de andra nyblivna änkorna efter blodbadet fördes Margareta till Danmark och sattes bakom lås och bom. Per Brahe tillbringade därför sina tre första år i danskt fängelse. När sedan Gustav Vasa blev svensk kung 1523 lät man utväxla fångar mellan Sverige och Danmark. Då fick Margareta och hennes båda barn, Per och systern Brita komma hem igen.

Per Brahe gjorde en kometkarriär. Inom loppet av några år utsågs han till kammarherre, dubbades till riddare, blev riksråd, ståthållare i Stockholm samt medlem av ”det sekreta rådet”. Detta var en speciellt utvald krets av rådgivare, som fick prata statshemligheter med kungen. 1561 kröntes hans karriär med ytterligare en fin titel. Då utsåg den nytillträdde kungen Erik XIV honom till landets förste greve. Och 1569 blev Per Brahe även bärare av det svenska hovets förnämsta titel, rikshovmästare. Naturligtvis hade han sitt släktskap med Gustav Vasa att tacka för mycket, men Per Brahe var också en osedvanligt skicklig statstjänare och en man som studerat mycket. Det han inte visste såg han till att lära sig. Och när kungen dog, fortsatte Per att tjäna hans söner.

Per Brahe kan därför ses som en god representant för en ny sorts adel som trädde fram på 1500-talet. Den valde att troget och lojalt tjäna kung och krona. På det viset började adeln bli modern. Men under den eleganta svarta ämbetskappan syntes de medeltida leriga stövlarna – adeln förblev ett jordägande stånd under hela 1500-talet. Att tjäna kungen var inget högavlönat arbete och därför levde adelsmännen av inkomsterna från sina egna gods.

Efter att Erik XIV begått sina vansinnesdåd i Uppsala 1567 tog Per Brahe tillsammans med Sten Eriksson Leijonhufvud över ledningen av riket. Under ett par månader var det dessa två som styrde landet i väntan på att kungen skulle tillfriskna från sin psykiska kollaps. Man kan säga att Per Brahe var en sorts vicekung. Sturemorden påverkade honom starkt. Samma år förlorade han dessutom äldste sonen Joakim, som vådasköt sig. Dessa händelser fick Per Brahe att börja skriva sin tröstebok. 1583 dog även Per Brahes hustru Beata Gustafsdotter Stenbock. De hade varit gifta i 34 år. Efter hustruns död var det som om luften gick ur honom. Han deltog inte lika ofta i riksrådets sammankomster och tycks också ha undvikit offentliga sammanhang. Efter en tids sjukdom avled Per Brahe 1 september 1590, vid en ålder av 70 år.

Per Brahe d.ä. var gift med Beata Gustafsdotter Stenbäck. De fick följande barn:

1) Joakim Pedersson Brahe (1550-1567)

Joakim vådasköts till döds av sin morbror Sten Gustavsson Stenbock i april 1567. Olyckan hände på Husön. Joakim var 17 år och ogift.

2) Erik Brahe (1552-1614). Greve på Visingsborg

Efter Per Brahes död 1590 övergick Visingsborg till sonen Erik Brahe. Denne var hovmarskalk hos prins Sigismund 1575 och sedan kammarjunkare hos kung Johan 1582.
När Sigismund 1587 blev polsk kung reste Erik med honom till Polen, där han vistades i flera år. Han gick över till den katolska läran. I sällskap med Sigismund återvände Erik 1593 till Sverige där han tillsammans med sin bror Gustav blev utsedd till ståthållare över Stockholm med Uppland och Norrland. På grund av konflikter med den protestantiske hertigen Karl, senare kung Karl IX, Gustav Vasas yngste son, drog sig dock bägge bröderna tillbaka från ståthållartjänsten redan året därpå. Under förhandlingarna efter Stångebroslaget 1598 uppträdde Erik några gånger som Sigismunds ombud, men en tid efteråt gick han över till hertig Karls sida. Slaget vid Stångebro utkämpades utanför Linköping, den 25 september 1598, mellan hertig Karl (sedermera Karl IX), och Sigismund, kung av Sverige och Polen. En religionsuppgörelse mellan kung Sigismund, katolik och hertig Karl, protestant. Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra Kriget mot Sigismund.

År 1600 ingick Erik i den domstol som dömde Sigismunds anhängare till döden och som senare avrättades i Linköpings blodbad, däribland hans svåger, syster Ebbas man, Erik Larsson Sparre. Möjligen gjorde han allt för att ge sina tidigare kamrater en så mild dom som möjligt, men efter att deras dödsdom fallit kände han att hans ställning i landet inte var den bästa och på hösten år 1600 reste han ifrån Sverige till Polen – för att aldrig återkomma. Han dog i Danzig (nu Gdańsk), Polen, fjorton år senare. I Sverige gick hans grevskap redan samma år han gick i landsflykt över till hans bror Magnus Brahe. I Prag träffade han år 1601 en avlägsen släkting, den berömde astronomen Tycho Brahe, som tillhörde den danska Braheätten. Under sitt besök i Prag avled Tycho helt plötsligt i armarna på Erik Brahe. Tycho Brahe är begravd i Tynkatedralen i Prag. Danska forskare vill utreda hans död och kopplingen till Erik Brahe

3) Ebba Pedersdotter Brahe (1555-1634)

Per Brahes första dotter hette Ebba. Hon gifte sig med Erik Larsson Sparre. De fick tillsammans fyra barn.

Han avrättades d. 20:e mars 1600 genom halshuggning vid Linköpings blodbad. Han blev offer för de religiösa motsättningarna inom den svenska kungamakten.
Sparre var högt utbildad, en framstående skriftställare som även behärskade latin och besatte från 1574 flera av rikets högsta ämbeten. Sparre framträdde som en av sin tids främsta statsteoretiker. Han var kansler och riksråd

Slaget vid Stångebro utkämpades den 25 september 1598 utanför Linköping mellan protestantiske hertig Karl (sedermera Karl IX), och katolske Sigismund, kung av Sverige och Polen. Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra kriget mot Sigismund.
Slaget är känt för att vara den sista inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark. På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av kung Sigismund. Kungamakten var delad i två läger. Kung Sigismund var hertig Karls brorson.

Följderna av slaget vid Stångebro blev att Sigismund flydde till Polen och att hertig Karl fick bättre kontroll när det gällde kampen för att avsätta kungen och själv ta makten. Slaget var alltså en avgörande punkt i kriget mot Sigismund. Många Sigismundvänliga adelsmän togs också till fånga och avrättades senare under Linköpings blodbad 1600.

En sägen berättar om hur Erik Larsson Sparre räddade livet på en liten pojke som höll på att dränkas i Klara sjö. Pojken var Erik XIV:s son Gustav Eriksson Vasa som skulle dränkas på order av sin farbror Johan III.

4) Gustav Pedersson Brahe (1558-1615)

Gustaf hade nära kontakter med kungahuset. Hans farmor var Margareta Eriksdotter Vasa. Hans mor Beata Stenbock var syster till Gustav Vasas hustru Katarina Stenbock.

Han utsågs 1593 till Sigismunds diplomatiska sändebud i Sverige och fick av kungen uppdrag att biträda sin äldre bror Erik som ståthållare i Stockholm. När Erik efter några månader skiljdes från sin befattning, lämnade Gustaf Brahe Sverige och begav sig till Polen. Under Sigismunds krig mot hertig Karl hade han fått befallning att fänglsa hertigens anhängare, och när Sigismund efter slaget vid Stångebro flydde till Polen så följde Gustaf Brahe med och återvände aldrig till Sverige. Han dog i Danzig 1615

I historien har han mest blivit känd för sitt förhållande med Johan III:s dotter, prinsessan Anna Vasa. De uppfostrades tillsammans och fattade tycke för varandra, och rykten började sprida sig om hemliga möten mellan de två hos Gustaf Brahes syster, Ebba. Hertig Karl var en av dem som hårdast motsatte sig förhållandet. År 1589 anhöll han om prinsessans hand hos kung Sigismund, och fick ett, åtminstone inte nekande svar. Något bröllop kom dock aldrig till stånd, och Gustaf Brahe förblev ogift livet igenom.

5) Magnus Pedersson Brahe (1564-1633). Greve på Visingsborg

Magnus Brahe fick överta Visingsborg i december 1600. Magnus deltog i domstolen som dömde de som sedan avrättades vid Linköping blodbad - fast i motsatt till sin bror Erik, satt han på dåvarande riksföreståndaren hertig Karls sida. Samma år följde han med hertigen till Östersjöprovinserna och 1602 blev han riksråd. 1607 blev han riksmarsk och i egenskap av sin position så var det han som fick bära svärdet när hertig Karl kröntes till kung i mars samma år. Magnus byggde ut Visingsborg med flyglar och en borggårdsmur. Han fick aldrig någon son som kunde ärva Visingsborg. Det blev hans brorson Per Brahe d.y. som efterträdde honom.

Däremot hade han en dotter, Ebba Brahe, som en tid var Gustav II Adolfs ungdomsflamma. Hon var hovfröken hos hans moder och under ett par år var sköna Ebba den unge kungens "hjärtans allra käraste fränka", som han skriver till henne. Helt säkert hade han för avsikt att göra henne till landets drottning. Men en som inte såg detta förhållande med blida ögon var kungens mor, änkedrottningen Kristina. För henne spelade politiken större roll än kärleken och den vackra kärlekssagan slutade som modern ville, sonen fick söka sig en gemål vid något av Europas kungahus.

6) Abraham Pedersson Brahe (1569-1630)

Abraham Brahe föddes på Rydboholm som den yngste av den mäktige Per Brahes söner. Som sina bröder vacklade han i början i lojalitet mellan Sigismund och hertig Karl. Han deltog i krigståget 1598 på Sigismunds sida. Han försonade sig dock därefter med hertigen och satt med i domstolen i Linköping 1600. 1602 utnämndes han till hovråd och därefter till riksråd. Han blev därefter lagman över Västmanland och Dalarna, samtidigt som han fick behålla det tidigare ståthållarskapet över Gävle slott och Norrland. Brahe var även 1607-1622 Uppsala universitets kansler och blev 1614 bisittare i Svea hovrätt.

Abraham Brahe är känd som författare av Abraham Brahes Tidebok, en slags dagboksanteckningar, som trots sina ganska korthuggna formuleringar utgör en viktig källa för kännedomen och bakgrunden till 1500-talets svenska politiska liv. Brahe hade 1595 blivit förlovad med riksdrotsen Nils Gyllenstiernas dotter Elsa, men denne uppsköt gång på gång bröllopet. Då enleverade Brahe 1599 sin trolovade och gifte sig med henne utan faderns vetskap. Elsa Gyllenstiernas bror Johan gifte sig senare 1599 med Sigrid Pedersdotter Brahe, syster till Abraham.

7) Margareta Pedersson Brahe (1569-1638)

Precis som sin fjorton år äldre syster gifte sig Margareta med en Sparre. Han hette Johan Larsson Sparre och var bror till Erik Larsson Sparre.
Johan blev halshuggen år 1599 vid Kalmar blodbad liksom hennes svåger Erik, gift med storasyster Ebba. Han blev halshuggen vid Linköpings blodbad 1600. Orsaken var religiösa uppgörelser mellan protestanter och katoliker inom den svenska kungamakten.

Johan Sparre var ståthållare på Kalmar slott och sympatisör med katolske Sigismund. Hertig Karl ledde personligen det protestantisk anfallet mot staden och slottet. Belägringen påbörjades den 30 november 1598, efter att Sigismund hade avrest till Polen. Natten till den 2 mars 1599 stormades Kalmar och efter en kort men intensiv strid intogs staden och plundringen kunde påbörjas. Totalt miste staden 240 man och av Sigismunds män blev 43 dödade.

Det skulle dröja ett tag till innan de som höll Kalmar slott hade tvingats att ge upp. Befälhavaren på slottet, Johan Sparre, hade fått order om att hålla ut tills dess förstärkning kom från Polen.

Den 12 maj 1599 gav fästningen upp »för hunders skull». Hertig Karl gav då, enligt motparten, befälen fri lejd men ändrade sig tre dagar senare och lät avrätta Johan Sparre och de övriga befälhavarna och satte sedan upp deras huvuden på pålar ovanför stadsporten.

Efter maken Johans halshuggning förvarade hon hans huvud i ett träskrin, som hon alltid förde med sig.

Margareta är begravd i Brahekyrkan på Visingsö. Hennes kista finns att bese genom ett runt kikhål till höger framme i Brahekyrkan. Bredvid hennes kista står träskrinet med makens huvud. Här finns också kistror med kvarlevor från andra medlemmar av Braheätten.
Hon skänkte två kyrkklockor till Böne kyrka. Den ena klockan återlämnades senare till Lönnarp där den användes som vällingklocka. Inskriptionen lyder »Ära thig skola alla thing Herren lov hembära. Anno 1632».

8) Sigrid Pedersdotter Brahe (1568-1613)

Sigrid är omtalad som en ytterst vacker och älskvärd person. Hon var Pers yngsta dotter och blev vid 27 års ålder, d. 19 Mars 1595, gift med amiralen Johan Gyllenstjerna, men hade förut, emot sin böjelse, varit förlovad med Erik Bjelke. Det var genom övertalanden och tvång hon blivit hans trolovade. Straxt efter hennes bröllop med Gyllenstjerna utkom en visa, däri förekommo dessa lustiga rader: "Herr Johan, han ligger vid sin unga frus sida; Herr Erik får gå utan före och qvida." Historien berättar följande :

Detta bröllop var just det i historien så mycket omtalade Onsdagsbröllopet, hvilket benämndes så, derföre, att man aldrig förr hade i Sverige sett något bröllop firas på Onsdagen. -- Det var emellertid ett hvad man med fullt skäl kan kalla improviseradt bröllop, der icke ens brud och brudgum hade på morgonen tänkt sig vara innan aftonen förenade. -- Det försiggick nemligen på Stegeborg, hos prinsessan Anna, konung Johan III:s dotter. Hon hyste djup medömkan med Gyllenstjerna och Sigrid Brahe, hvilka, oaktadt all sin ömma kärlek, ej kunde få hvarandra. Och så fattade prinsessan den förflugna idén, att med ens göra slut på deras sorg. Hon lät en dag, 1595 -- en Onsdag, då skön Sigrid vistades hos henne på Stegeborgs slott och Gyllenstjerna råkade komma dit på ett besök, hastigt och lustigt tillreda ett gästabud, befallde hela sitt hof samlas i slottskapellet, tillsade den trängtande fästmannen att äfven infinna sig der och inträdde slutligen sjelf, förande vid handen Sigrid Brahe, klädd i hvitt, prydd med brudkrans och tätt beslöjad. Snart stodo de älskande bredvid hvarandra inför altaret, der presten under öfliga vigselceremonier välsignade deras hjertans förbund, innan ännu de i kyrkan närvarande hunnit taga ihop lapparne, eller blinka med ögonen, dem de höllo uppspärrade af lutter förvåning. Sedan spisades middag och prinsessan var dervid sjelfva glädjen och älskvärdheten. Annat blef det dock efteråt. Erik Bjelke gjorde larm, klagade hos Sigrids slägt och aldramest hos hertig Carl, som alltid var sin brorsdotter gramse och nu mer än någonsin harmades på henne, för hennes egenmäktiga handling. Saken kom inför den samma år i Söderköping samlade riksdagen, der Gyllenstjerna och hans fru dömdes att under ett helt års tid hållas arresterade på deras gård; ett straff, som de säkert med glädje underkastade sig, enär de dock fingo vara tillsammans. -- De skulle derjemte bota till de fattiga tusen rdr samt -- en lika stor summa till Bjelke, som hon öfvergifvit, hvarmed föräringarne, som han under frieriet gifvit henne, skulle vara godtgjorda. Prinsessan Anna, som tillställde bröllopet, skickade brudgåfvorna till grefve Sparres fru, Ebba Brahe, brudens syster, att de skulle tillställas hennes förra friare, men de blefvo ej mottagna. -- Sigrid Brahe hade trenne söner med sin man, Johan, Sigismund och Casimir. Johan, en lärd man och kammarherre, blef af prinsessan Anna uppfostrad i lutherska läran och fick ett betydligt testamente efter henne. Han dog 1658 och är begrafven i Wingåkers kyrka. Sigismund blef starost på Stum och kastelian i Danzig. Var katholik. Casimir, kammarherre hos konung Gustaf II Adolf 1626, dog ogift 1640 och är begrafven i Wadstena stora klosterkyrka. Han stod i särdeles nåd hos prinsessan Anna, som förmanade honom att ej öfvergifva lutherska läran. -- Sigrid Brahe dog år 1613.

Per Brahe d.y. (1602-1680) Greve på Visingsborg

Per Brahe d.y. var son till Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna. Han efterträdde sin farbror Magnus 1633. Per Brahe var från 1628 gift med Kristina Katarina Stenbock, född 1609. Hon avled 1650 och gravsattes i Brahekyrkan på Visingsö. De fick en dotter Elsa Beata Persdotter Brahe (1629–1653), Magdalena Hedvig Brahe (1631 - 1634) Abraham Joakim Brahe (1634 - 1634) Fredrik Brahe (1636 - 1637) Efter sin första hustrus död gifte Per Brahe d.y. 1653 om sig med Beata Johansdotter De la Gardie, (1612–1680)

Han lät bygga ut Visingsborgs slott med en nordlig länga som var avsedd för betjäningen. Sex torn med förgyllda spiror höjde sig över tak och trappgavlar. Bland inventarierna fanns ett imponerande bibliotek, en rustkammare med vapen för uppåt 800 man. Vallar och bastioner var bestyckade med kanoner. År 1642 invigdes en hamn strax nedanför slottet. Per Brahe d.y. var mycket intresserad av landets historia och lät uppföra minnesstenar vid flera historiska platser på Visingsö. Visingsborg var den första hörnstenen i den Braheska slottstriangeln. Brahe uppförde nämligen också Brahehus på bergskammen strax norr om Gränna, slottet var tänkt som änkesäte för hans hustru Christina Catharina Stenbock, och han förvärvade Västanå säteri på berget söder om Gränna. På Visingsborg höll greven en liten armé omfattande ca 200 man. På Visingsö inrättade Per Brahe ett tryckeri, och på Visingsborgs slott fanns ett imponerande bibliotek. Redan år 1636 hade han också, trots kyrkligt motstånd, grundat en skola på ön. Denna trivialskola inrymdes i Kumlaby kyrka.

Efter Per Brahe d.y. död 1680 gick Visingsborg med grevskap över till hans brorson, Nils Brahe.

Nils Brahe (1633-1699) Nils Brahe, som blivit föräldralös redan vid tio års ålder uppfostrades av sin farbror Per Brahe d.y., som han alltså sedan fick ärva. Utöver att vara greve till Visingsborg, blev Nils även ägare till Bogesund, Skokloster, Rydboholm, friherre till Kajana i Finland, herre till Lindholmen, Brahehus, Lyckås, Östanå, Västanå och Sesswegen i Livland och Spiker på Rügen.
Den grevliga eran och glansen fick emellertid ett abrupt slut när kung Karl XI drog in grevskapet till Kronan en kort tid efter Per Brahe d y:s död 1680.
Nils drabbades hårt av reduktionen och miste många av sina gods, däribland Visingsborg. Han lyckades dock rädda en del vapen och konst, samt slottets bibliotek genom att flytta allt till Skokloster. Efter att slottet dragits in till kronan såldes de resterande inventarierna 1697 och 1702.

Det ståtliga slottet lämnades mer eller mindre åt sitt öde under några tiotal år fram till 1716 då man beslöt att inhysa krigsfångar här. Karl XII härjade som värst ute i Europa och skickade hem krigsfångar i mängd. Majoriteten av fångarna på Visingsborg var ryssar och enligt traditionen ska det ha varit fångarna, som av glädje över Karl XII:s död 1718, satte eld på slottet. En lugnare period inleddes åter på ön. De kungliga markerna utnyttjades för jakter och skogsbruk. På Kungsgården uppfördes de ståtliga ladugårdarna i korsvirkesteknik som står kvar än idag. I början av 1800-talet sökte Kronan lämplig mark för ekplantering och fann att man att marken på Visingsö var precis vad man sökte. Större delen av Kronans marker på östra delen av ön förvandlades till en jättelik ekplantering.